Avskrift av anteckningar gjorda av Valter Hansson, Bohus- Malmšn

 

Skomakaren Olle Börjesson, Torsvik, Askum.

 

1  B?rjesson kallades "Pregg" för att han ofta petade (preggade) i veken till talgljuset, när han var skomakarelärling.

 

2  När "Pregg" gifte sig andra gången, med Selma, skulle de till Överby i Tossene f?r att vigas. Handlanden Hans Olsson i ?rn tog 2 kronor för att köra ett brudpar med häst till prästgården. ÓPreggÓ var mycket sparsam och erbjöd bruden tvåkronan om hon var med på att gå till fots. Selma acepterade och de gick fram och tillbaka, vilket var nära 4 mil. Det var bjudning i hemmet efter vigseln, kaffe och dopp. Brudgummen tyckte det gick åt för mycket, tog ett fat gröt och gick in i kammaren och åt gröt ensam.

 

3  N?r B?rjessons första hustru var död var hennes släkt arvsberättigad och B kunde väl inte gifta om sig förrän arvskifte gjorts. Man var vid rätten och B dömdes att betala ut arv efter hustrun, som var från Malmön. B betalde, det lär ha rört sig om något tusental kronor eller halva boet. Han skrattde sitt hårda, för honom karakteristiska skratt och utbrast: "Nu ä hon min, så nu kan jag sticka in henne i ugnen om jag vill!" Med uttrycket menade han troligen att han köpt sig fri - köpt Selma - och kunde göra med henne som han behagade.

 

4  Likkistan till hans första hustru kostade 12 kronor. När sedan priserna ökade, ångrade B att han inte samtidigt hade köpt en kista till sig själv också. "Vi kunde väl inte haft en likkista stående här i huset", sa Selma. "Den kunde stått på loftet", sa "Pregg", "där hade den inte varit i vägen för någon!"

 

5  "Pregg" rodde med ekan till Lysekil för att köpa sirap, som där var något öre billigare per kilo än i Örn och på Malmön. En gång glömde han sirapsflaskan i stan och saknade den på hemresan. Då det hade blivit frisk sydlig vind, lade han till i Skalhamn, gick till Lysekil och hämtade sirapen, gick tillbaka till Skalhamn och rodde hem.

 

6  En gång när B varit i Lysekil, lade isen sig. Han tog sig fram till Kornö, där ett vadlag bogserade ekan hem till Torsvik. B gav Kornöborna 12 kronor för besväret och Selma kom ut och bjöd dem in på kaffe.

 

7  Under första väldskriget sydde skomakaren Axel Larsson, Malmön, läderstövlar till några fiskare. Dessa kostade 95 kronor paret. Arbetslönen utgjorde väl omkring hälften av priset. När "Pregg" fick höra detta utbrast han:"Om jag hade haft så bra betalt, skulle jag kunnat köpa varenda gård i Askums socken!"

 

8  B gjorde trätoffelbottnar av egen typ i min barndom. De var speciellt tillverkade för pojkar, som ofta sparkade sönder nosen på tofflorna. Träet gick en tum framom "plösan". Pappa köpte en gång till oss pojkar, men de blev inte populära. (Berättaren var född 1903 och yngst av 4 bröder)

 

9  Olle Börjesson och Andreas Henriksson var grannar när B bodde på Malmön. B skröt gärna med sina pengar och H med sin förmodade styrka. De grälade ibland och vid ett sådant tillfälle slog sig B på byxfickan, där han hade plånboken, och sa triumferande:"Här du, här finns det pengar!" - "Det gör detsamma hur många pengar du har, så kan du ändå inte räta ryggen", sa Andreas. Olle B hade av det trägna skomakeriarbetet blilvit ganska böjd. På äldre dar låg ryggen i vågplanet och kroppen var närmast som en vinkel. Andreas blev med åren ganska krokig även han.

 

Andreas Henriksson född 1847, skulle en gång på äldre dar fara över till fastlandet med ett par lärarinnor. En av dem hade svårt att komma ner i snipan från bryggan. A, som inte krusade för varken s k herrar eller fina damer utbrast, när han såg lärarinnans tveksamhet: "Sätt dej på "asert" och asa dej ner i!"

 

Johan Johansson i Bua berättade följande:

 

Olle Börjesson ("Pregg") kom från "Brölös", ett torp i Tossene. Troligen har "Preggs" föräldrar övertagit "Brölös" efter Mattias Hanssons föräldrar.

"Skärkock" hade "Brölös" en tid.

 

Sedan "Fise-Viktor" och sedan  "Fise-Gerda". De var visst syskon.

"Skärkock" hade en son som hette Alfred (Karlsson?) i början av 1960-talet.

Alfred har då en bror i 60-årsåldern som heter Henning Karlsson och som är busskommissionär och är bosatt på Kärr. Alfred är i 75-årsåldern då.

 

Samuel Olsson, Gravarne

 

Samuel Olsson, född 15.9 1848, död 1931, var far till Ida Klasson Malmön. Han seglade för handlanden Hans Kristiansson, som var son till Kristian Hansson Malmön i 9 1/2 år. De sista 14 månaderna fick Samuel inte ett öre i ersättning i pengar. K ynkade och sa att han ingenting hade tjänat och därför inget kunde betala. Samuel ville då ha en säck rågmjöl för att inte familjen skulle svälta. "Det ska du få, men då ska jag ha huset i pant", sa Hans. Mjölet kostade 17 kronor, men då Samuels hus inte var brandförsäkrat lät Hans försäkra det för att han inte skulle förlora sin fordran på 17 kronor om huset hade brunnit.

 

Herman Larsson född 5.10. 1859, var länge ledamot av kyrkorådet på Malmön. Han var mycket "kyrklig", hade en hård vilja och ett hårt och ettrigt sinne om han ej fick sin vilja igenom. Han retade många med sin bryska framfart och hade väl inte mycket gemensamt med befolkningen. I kyrkan verkade han som ordningsman, tydligen självvald därtill. Som barn hyste vi en viss fruktan för honom och hans hårda ögon, som likt giftpilar stack emot oss. Det gällde att hålla sig tyst och stilla vid kyrkobesök. Litet äldre förlorade vi dock alltmer respekten för "Snörrelarsens Herman", som farfar en gång kallade honom. En gång hade han avstängt de två bakre bänkarna på läktaren, och kyrkan var fullsatt. Elof Eriksson och jag tog bort stängslet för en bänk och satte oss där. H.L. kom, och i vredesmod över vårt tilltag klämde han dessa läkt över lårbenen på oss. H.L. vågade sig inte på att försöka kasta ut oss, dels var vi inte barn längre och dels hade han haft kontroverser med föräldrar, präst och kyrkoråd för sitt sätt att uppträda i kyrkan. Vi ryckte ifrån honom läkten och lade dem ned under benen på oss.

 

Albert Hansson:

 

1  Bröderna  Hans (född 1833) och Johannes (född 1830), Russvik, var med Didrik Börjesson (född 1837) och satte upp hans timra. De hade 2.50 kr per man för hela arbetet. Olle Hansson, son till Hans Jönsson hade berättat detta för Albert Hansson. Johannes hade långt, krulligt hår i nacken som en väre, därför kallades han Ulin. Namnet kom antagligen från ull.

Karl Hansson var "piga" ett år hos Johannes. Johannes var gift två gånger, med Katarina Börjesdotter och Britta Larsdotter. Bouppteckningarna efter Katarina och Johannes löd vardera på 16.000 kr.

 

2  Min mammas första man omkom på Skagen, då den fiskebåt man fiskade ombord i seglade mot sandrevlarna i en snöstorm. Andra båtar, som var i sällskap, lyckades få se danska landet och gick över stag och klarade sig. Mannen hette Anders Hansson och var född 1833. Han var bror till Johannes Hansson, far till Herman Johansson, Hogenäs. Anders Hansson dog på land liksom Hallberg, far till Andreas Hallberg (Backlin). Karl och Hans Kristensson var lätt klädda och orkade gå upp till ett bostadshus, där de togs omhand. Två man omkom under lillebåten.

Båten hette "Skingra" och olyckan hände år 1860. Enligt Olle Bäcks dagbok natten mellan 19 och 20 april. Enligt bouppteckningar efter min farmors första man, Anders Hansson och Ernst Hilmerssons farfar Anders Johansson den 18 april. Vem var sjätte man?

Nils Clementsson hade lånat ut 200 kr till "Mor Sara" och 400 eller 500 kr till "Apotejaren" i Askum, som var jordbrukare. När Nils kom till "Apotekarn" med reversen tittade han på den och kastade den i elden i kaminen, och därmed var skulden betald. Även den andra skulden kunde inte betalas till Nils, som förlorade båda beloppen.

 

Det blev storm och ett farligt väder utifrån sjön när Hans Tillroth (f. 1837) och dennes måg Oskar Alfredsson (f. 1870) omkom på Soten. Det var söder om Klövskär. De hade last med salt sill. Det var om vintern (2.12 1893). Hans Tillroth och Hans Mattiasson (f. 1839) tog ut tomter samtidigt. Det var visst Oskars och hans fars sillegarnsbåt, vilken var öppen = odäckad, som Oscar och Hans omkom med. Hans Mattiasson hade varit hemma med sill och var på väg norrut, när han träffade Tillroth och ropade till honom, att det blir dåligt väder. Tillroth svarade att han tänkte hinna över Soten.

 

Ett år var det sill endast i Ellösfjorden. Jag, som inte var vuxen då, var med pappa, Tankred Andersson och Alfred Kristiansson (f. 15.2.1862) och gjorde ett garnsätt där mellan jul och nyår. Vi kom nätt och jämt in vid Fredagsholmen. Det var så tätt mellan länkarna, att jag fick stå på fören och stöta bort dunkarna på båda sidor, för att vi skulle komma emellan de utestående garnlänkarna och sätta våra garn. Vi fick så mycket sill, att de som hade hellott tjänade 100 kr per man. Jag hade mindre lott. Vi kom hem på nyårsafton, då isen lade sig. Det var hård vinter och man fick skära upp sömmarna på mina stövlar. Jag hade inte känt till benen på ett dygn för kyla.

 

Hans Mattiasson var storväxt, kraftigt byggd, mager och mycket stark. När han var 17 år var han med Olle i "Snörra" i Helsingborg i fraktfart. Manskapen i fraktskutorna tränade med att lyfta på tunga föremål under sysslolös väntan på avsegling. En hejare (sannolikt avsedd för nedslagning av pålar) på 60 pund (1 pund (d.v.s. lispund) = ca 8.5 kg) d v s 510 kg orkade ingen med. "Jag har en kock ombord, som klarar den" sa Olle och gick efter Hans, som till allmän överraskning lyfte den.

 

Kristian Hansson, "Gamlesnörrn" kallad, bodde i fiskeläget 22 enligt Malmöns församlingsbok 1907-1919. Han blev 96 år gammal. Var född 1796 och son till Hans Larsson "Hans Lots" i Hasselösund. Kristian hade fyra barn Lars, Olle, Hans och Emanuel.

 

A  Lars, "Snörrelarsen" kallad, var född 1820. Han idkade fraktafart med en gammal sjöbåt. Hade fem barn:

 

1  Herman som drev möbelhandel och fraktade tillsammans med Severin Mattsson med "Senobia", som lastade 20 ton. Han var länge nämndeman och kyrkorådsledamot. Drev sin vilja hårt. Ogift. Konservativ. Självutnämnd utkastare i kyrkan. Ådrog sig ofta andras missnöje för sitt hårda "regerande".

2  Eulalia Stenkvist, "lali" kallad- Hade farfarns hus.

3  Katrina, ogift.

4  Anna Maja, kallad "Annemaja". Gift med Fiskaren Alfred Andersson från Hamburgsund och bosatt på Malmön. Ingrid Hanssons morfars mor.

5  Kristian, som omkom vid Ålesundsolyckan 1868, 23 år gammal.

Lars lär ha haft en eller två andra söner enl. 1860 års mantalslängd.

 

B  "Olle (f 1824) i Snörra" hade byggt Fiskeläget nr 63. Huset köptes sedan av  B?rgemartinÓ, sedan Hilmer J. Andersson. Ernst Hilmersson rev och byggde nytt hus på tomten. Olle hade affär i sitt hus, innan han flyttade den till Olovsholm ("Snörra"), där han hade sillsalteri, tunnbinderi och poststation. Han lade också in ansjovis. Olle hade del i en fraktbåt från Lysekil, Nordvalls. Det var en slup med masten långt framme och stort storsegel. Olle hade fem barn: Karl, Mali, Teli, Lena och Klas. Han köpte Valö utanför Fjällbacka och flyttade dit. Då var han i 60-årsåldern. "Karl i Snörra" var gift med Fina i Hogenäs. Han fick hela affären av fadern. Kredit lämnades i affären. Alla var fattiga. De betalade när de hade inkomst. Då kvittering skedde endast i boken på kontoret och ränta togs, visste folk inte hur mycket de var skyldiga. Olle och/eller Karl hade fordran av Anders Knapes pappa, som var sjuk i många år, med 80 kr, som blev 560 kr., sedan 8% ränta lagts till summan var tredje månad. Endast en person, som var skuldförd, lär enligt rykte ha blivit skuldfri i "Snörra", sedan han lyckats komma ensam in på kontoret och riva ur de blad i boken, där hans skuld var antecknad.

 

Kullgrens i Uddevalla, som började stenhuggeri på Malmön 1842, hade köpt ön och Karl Kristensson processade med Kullgren om marken och förlorade. Han blev tvingad att lägga ned rörelsen på Malmön. Sedan köpte han Bassholmen, där han processade med Bolinders.

 

Klas reste till Amerika. Han var silluppköpare för fadern och brodern. Han hade bra med pengar när han reste från Norge, där han skulle köpa sill, men talade ej om vart han skulle resa. Hade styrmansexamen och hade seglat med stora fartyg. Ogift.

 

C  Hans flyttade till Gravarne och bliv specerihandlare. Där fanns ingen affär förut (?). Hans hade sju barn, som ärvde 17.000 kronor vardera efter honom. Barn: Maria, Albertina, Cecilia, gift med Albert Nilsson, Kristina, gift med Ferdinand i Vägga = "Väggen", Alma, Rosa  - Mamma till komminister Gösta Holmsten, Lerum, och Viktor.

 

D  Emanuel, född 1840, som var sjöman och tog sjökaptensexamen i Amerika. Hans fästmö var Sofia Nilsdotter, Smögen. "En annan fästeman" i visan var väl Kristian Niklasson, Hasselösund. Emanuel var kamrat med Hans Mattiasson, född 1839. Både H M och Kristian H var övertygade om att Emanuel blev rånmördad. I brev till fadern hade han delgivit honom vissa misstankar om en kamrat ombord, som han antog ville åt hans besparingar. Denne kamrat var visst från Grundsund eller den trakten. Han kom till Kristian på Malmön och meddelade om sonens död. Kristian beskyllde då honom för att ha mördat Emanuel och tagit hans pengar. Den anklagade kunde inte värja sig för beskyllningen utan slog ned ögonen och gick igen. Det var väl hela rättegången. Emanuel hade själv för att värja sig blivit en annans baneman. En neger ur besättningen kom ut från klosetten på backen och kletade avföring över munnen på Emanuel, som slog till negern, så han föll ned på däcket och slog ihjäl sig. Kaptenen fick veta orsaken och lät saken bero. Det var ju även en enkel rättegång.

 

Kristian Hansson kom till Malmön när han var 21 år, säger Anders Knape. Han kom till en syster - Katarina - som var gift med Elias Olsson, född 1786 ( 82?), Fiskeläget 15. Huset låg vid sjön och området kallades "Hasselsån" efter "Hasslökatarina", som var född 1787. Elias, som blev omkring 95 år kallades "Gammeleljas". Barn: Mattias, som drunknade vid Gåsö, Hans, Lars och Olianna. Det var inga människor bosatta på Draget före Kullgrens började stenhuggeriet 1842. När Kristian Hansson m fl drog på land en vad, kom man ihop sig om något. Då sa Kristian Tillroth till "Snörrn": "Du var inge sån "kär", når Du kom från Hasselösund med en bit gammal hampevadduk som halsduk! "Hans Kristianssons Almö (Gravarne) var gift med Patrik på Kullen (i Tjuv???) och har dottern Hertta, som är gift med Pontus Nilsson i hans tredje gifte.

Elias Olsson lotsade en svensk eskader över Soten.  Hans Mattiasson och Emanuel Kristiansson gick och läste i Askum hos en präst, som söp mycket. Det var vanligt att konfirmanderna gav prästen kokta ägg i gåva, när de läste fram. Hans, som var såld på fattigauktion, hade inget att ge, och Emanuel föreslog att de i stället skulle ge prästen brännvin. Han tog ett halvstop från brodern Olle i dennes affär i "Snörra" och detta hade de inlindat i ett stort halsklä'. När de kom till fastlandet ville pojkarna där pröva äggens styrka genom att slå knytena emot varandra. De vände då buteljbottnen mot de andras knyten, varvid det blev äggröra då en del ägg var löskokta. När de kom till prästen ville han inte ha ägg, det hade han tillräckligt av själv, men brännvinet tog han tacksamt emot. Han tog med sig brännvinet på predikstolen och pojkarna såg hur han tog sig en klunk före predikan.

Nämnda stora halsklän vävdes av en kvinna från Tullboden, som kallades "Färma". Hon kom till Malmön och sålde halsklän för 8 eller 16 skilling styck, när hon hade vävt under vintern.

 

Hans Mattiasson blev tidigt föräldralös. Han var 6 år när modern dog i barnsäng och 7 år när fadern dog hastigt. Han blev sjuk vid 8-tiden på kvällen i svåra magplågor och dog vid 2-tiden på natten. Hans blev sedan såld på fattigauktion. Föräldrarna stod sig gott när båtlott och redskap samt huset hade sålts hade Hans 1 500 kr, vilket var mycket på den tiden. Mattias Andreasson i Bäcken, morbror till Hans, "köpte" honom första gången. Han var där 4 år liksom hos "gamle Pall'n", som ropade in honom andra gången. När han var 15 år gammal tog han tjänst hos Olle Kristiansson i Russvik för 8 kr om året de två första åren, tredje året fick han 15 kr i årslön. Då sa Olle till honom: "Nu kan du sätta in bra med penger på banken, Hans!"

(Hans Mattiasson ansågs vara särskilt stark och frisk och blev därför under kolera-epidemin, som härjade på ön under 1860-talet utsedd att såväl bära alla lik till kolerakyrkogåden på öns nordvästsida som begrava dem där. En anekdot berättar att han efter en särskilt tung dag med mycket arbete och äntligen nalkas hemmet för att pusta ut, så möts han av en nära granne som ropar "Hans, Hans, jä har åsså fått sygen. Hö ska jä järe?". Det bästa råd Hans kan ge honom är att svara "Jo, gå så långt Du kan åt kolerakörgårn te", varefter grannen faktiskt lyder rådet, men stupar död ner efter ett par hundra meter. Detta sparade åtminstone några tunga steg i obanad terräng för Hans denna kväll eller nästa morgon. Själv dog nan 1935 vid 97 års ålder i lunginflammation, efter att ha blivit sängliggande p.g.a. benbrott som aldrig läkte ihop riktigt ett par år tidigare).

 

Diverse utgifter

 

Enligt Lysekilsposten av oktober 1912 köpte Nils Rasmusson i Näverkärr ön Malmön för 4 000 daler silvermynt av bröderna Greiffenschyts. Malmön tillhörde förut Vese gård. Rasmusson l

lånade 2 000 daler av . . . .  Enligt både 1841 och 1860 års mantalslängder ägdes Näverkärr av Nils Göransson. Kullgrens i Uddevalla köpte Malmön av "Nävekärrn" år 1894  för 80 000 kr efter att ha arrenderat berg sedan 1842.

 

Första koleraepidemin  på Malmön var 1834. En "skedkärring" från Göteborg kom till Anders Knapes morföräldrar, Fiskeläget 12. Detta hus var byggt 1812. Kärringen, som antagligen sålde träskedar, var sjuk och smittade familjen som blev sjuk i kolera först på Malmön. Knapes morfar och två av hans söner dog. Dottern, som blev A Knapes mamma, var då ett år gammal.

Hans Mattiasson hade en gång talat om för Hjalmar Persson (min granne i Russvik) att han, när han var 19 år gammal, alltså 1858, hade träffat en gumma som då var nära 90 år och som var född i Sköldborg (på östra sidan av Kalvegapet).

 

Hans Mattiassons fars hus låg söder om Ferdinand Olssons, Fiskeläget nr 56. "Gamlebäck" köpte huset och flyttade det. Anders Larsson ("Larsa") hade detta hus senare.

 

Olle Olsson,  broder till "Ränn" hade "Sandvikens" hus, Fiskeläget nr 34.

Oskar Alfredsson var skol- och läskamrat till Albert Hansson.

"Blanken" var född i "Vägga Kl 1" och bosatt på Stallen. Han var född 1811 och läste för pastor Bengtsson i Gravarne, som fick 50 öre av varje läsbarn. Prästen bjöd då barnen på en sup vardera.

Sundberg var den förste skarpsillkryddaren i Lysekil. Rade var anställd där. Andreas Henriksson kom i delo med honom när Rade sökte lura honom för utförd frakt.

Lena Henrikssons Konrad var 20 år när han blev svårt klämd under garnbåten i Näverkärr, där den togs på land. Stöttan gav vika i sanden. Konrad dog på sjukhuset i Uddevalla. Det var Lenas båt. Andreas beställde sedan en ny båt.

Genom kolosförgiftning i en fiskebåt "Viken" från Malmön omkom den 22 nov 1887 vid Saltkällan båtkarlarne Karl Kjellberg och Severin Larsson. En tredje man ombord - Martin Larsson - kunde räddas till livet. (Läst i tidningsartikel, som Herta Johansson tillvaratagit). Severin och Martin var bröder. Martin född 10.10 1861 (1869?)

 

Fröken Ottilia Mattiasson, "Teli" i Bäcken kallad, var syster till fiskaren Hilmer Mattiasson, "Hilmer i Bäcken". I min barndom hade Hilmer en liten affär i kökskammaren i föräldrahemmet, Fiskeläget nr 11. Där såldes snask, bl a strång (Strong?), som "Teli" kallade stram, tobak och kanske annat småtteri. Den instängda karamellukten var härlig doft för barnnäsan, när man lyft av dörrklinkan till detta rum innanför det stora köket. "Teli" stod oftast innanför disken. När vi köpte Strong, som kostade 1/2 öre styck, lade hon fram två "stram" för varje öre vi hade. Vi hade aldrig mer än högst två öre att köpa för, och varje öre, som hon benämnde styver, bevakade hon noga. "Teli" kallades också för "mor på styvern". Hus nr 11, som stod mellan nr 36, Hans Mattassons, och Gamla "matsalen", har rivits.

 

Hilmer Mattiasson och Amandus Johansson, "Fladesen" kallad, Fiskeläget nr 95, fiskade hummer tillsammans en tid på äldre dar. En gång, när de sålt hummer och Hilmer delat pengarna, blev Amandus arg, då han ansåg sig ha fått för litet pengar. Det blev en häftig dispyt nere vid bryggan, och "Teli" kom tillstädes. Hon tyckte tydligen att det var tråkigt och försökte få slut på trätan. Det lyckades inte, varför hon hotade med prästen och upprepade gång på gång: "Jag går efter pastorn, jag går efter pastorn . . .". Amandus var helt döv, och Hilmer hade fullt knog med sin döve kamrat, varför skrämseltaktiken misslyckades.

 

Edvard Eriksson, Fiskeläget nr 9, var född 1851. Edvard var glad och humoristisk. Hans hustru Fredrika, född 1846, var dystrare till sinnet. En gång i yngre dagar var de på bröllop i en grannstuga. Där dansades, men det var trångt om utrymmet. Edvard tog  några gäster med sig hem till sitt hus, där han sparkade trasmattorna bort i rummets hörn och dansen gick.  Fredrika, som saknade Edvard, anade oråd och gick hem och det hon fick se var väl inte vad en ordningsfull husmor tycker om, varför hon i sin bedrövelse ropade: "Edvard, jag går efter folk!" - "Det behövs inte, här är folk nog!", sa Edvard och fortsatte obekymrat dansen glad i hågen.

 

Martin Larsson, "Bärgemartin", Fiskeläget nr 113, var född 1861. Han var fiskare, men på äldre dar hade han tillsammans med brodern Alfred Larsson "Bärgalfred", Fiskeläget nr 94, en mindre fraktjakt. Martin var så belåten med jakten att han sa att det var en riktig "sockerpära".

Fiskare och andra fick ibland arbete hos Kullgrens med stenlastning eller annat arbete vid ledighet, t ex mellan fiskesäsonger. Många gånger fick endast ett fåtal vara med på sådana tillfälliga arbeten. Några var alltid gynnade, medan somliga fick arbete endast när det var särskilt mycket extraarbete och då det sämsta. En vinter när isen låg tjock, skulle bolaget såga isränna till Grönvik, då de skulle lasta ut sten. Martin sökte arbete men fick inget. Man sågade med stora issågar med en tyngd på den ändan av sågen, som var under isen. Martin, som hade för vana att säga Martin, när andra säger jag, såg på en stund, när de andra arbetade, och utbrast: "Om de hade behövt folk i andra ändan på sågen, då hade nog Maritn fått vara med".

 

Martin Larsson stod en gång i sin ungdom på isen på Näverkärrsrännan och fiskade. Det var mycket kallt. Rosa i Näverkärr gick förbi Martin, där även jag stod på väg till Malmön. "Fryser han inte ihjäl," sade Rosa till Martin. "Vilket är bäst, att frysa ihjäl eller svälta ihjäl", svarade Martin.

 

Valter Hansson

 

Ernst Blomsterberg och jag var årsbarn och skolkamrater. Då våra morfäder "Canilles" i Ränna och Olle på Kron var bröder, var vi också släkt. När vi var 9-10 år och var fröken Hulda Karlssons elever i första eller andra klassen i "storskolan", sände fröken oss en gång till posten att hämta ett paket skolböcker. Ernst var väl minst blyg av oss och lämnade fram papperet till de respektingivande postfröknarna. Vi fick paketet, som vi bar till Myrens skola. Fröken gav oss en tjugofemöring för besväret. När vi hade växlat myntet och delat lika, fick vi ett öre över. Vi kom i bryderi om vem som skulle få öret, för det fanns ej halvören. Men Ernst löste problemet med att säga: "Fröken vill nog att jag skall ha ettöringen för att jag lämnade fram papperet på posten".  Jag fann argumentet bärande och Ernst fick öret.

 

År 1917 konfirmerades jag, sedan jag läst för pastor Erik Hansson. Prästtjänsten i Gravarne var vakant. Pastor Hansson skötte under tiden därför även pastorsexpeditionen i Gravarne jämte vissa andra förrättningar. Med "Svanen", pappas och farfars snipa, rodde vi och seglade med pastor Hansson till Gravarne, när han skulle tjänstgöra där. Vi var fyra konfirmander, Valter Mattias Mattson och jag. Vem de andra var har jag glömt, men Mattias säger att det var Karl Persson och Vitalis Larsson, som seglade prästen. Vi fick stanna i Gravarne, tills prästen var färdig. Efter sista resan, och det var många, ty det dröjde länge, innan det kom en ny präst till Gravarne igen, lämnade pastor Hansson en tiokronorssedel till mig som vi skulle dela på oss fyra för alla resor vi gjort till Gravarne. Tian hade han fått samma dag av ett brudpar, som han vigde. Våra mammor fick veta om tian vi fått, innan vi hunnit dela den, och var ense om att vi inte kunde ta tian ifrån den "stackars prästen". Mammorna tog därför tian ifrån oss och gick till prästen, som tog tillbaka den. Jag minns att vi inte protesterade. Vi kunde ändå inte förtjäna något.

 

"Klart här, sa Hans"! Det var ett uttryck, som användes på Malmön bland fiskare i min ungdom. När min farfar, Hans Mattiasson var i lillbåten och drog storbackorna, brukade han ropa till de ombordvarande på sjöbåten långt före backorna hade dragits, att de kunde komma och hämta lillbåten. Detta gjorde han med ropet "Klart här!" Hans Mattiasson tövade inte, och då backonra var ombord i lillbåten skulle sjöbåten vara klar att ta ombord fångst, redskap och besättning. Därav uttrycket "Klart här, sa Hans!"

 

Fiskaren Johan (Janne) A Johansson

 

Förutom sitt yrke intresserade sig Janne särskilt för såväl manhus som uthus. Någon tid efter att hans far hade avlidit, 87 år gammal, hade Janne mycket att bestyra och hade det bekymmersamt med att hinna göra allt som behövde uträttas och utbrast: "Hade bara gubben levt!" Tillfrågad varför, gubben var ju rätt gammal, svarade Janne: "Han kunde ju ha målat huset!" 

Janne, som är mycket noggrann, exercerade beväring i "precis ett år och en dag."

 

Anders Knape berättade den 16.2.1964, han var då över 90 år gammal:

Sjöbåten "Skojarn" var stor och ny och var ute på sin första fiskeresa, när den förliste norr om Ålesund i Norge 19.2.1868. En gravarnebåt låg för bottenrevade segel utanför Statt och väntade in dagen, när "Skojarn" seglade förbi för fulla segel. En stor sjöbåt stod på ett skär norr om Ålesund efter stormen. Man trodde att det var "Skojarn", som här hade seglat på land under stormnatten. "Känt man" på "Skojarn" var en man från Tossene, som erbjöd sig att föra "Skojarn" för den unga besättningen, som inte hade deltagit i Ålesutndsfisket. På fråga av modern till två man i fiskelaget, om han kunde fara till Ålesund, svarade han att han kunde fara till Häcklefjäll, om det behövdes. Somliga ombord hade velat ha en annan man, som visserligen söp mycket men var en god navigatör, han kunde ta solhöjden och logga farten. Denne blev skeppare på en annan båt.

 

Stranne i Fågelviken hade andel i "Skojarn". Han var halvkusin med Anders Knapes pappa och från Fisketången. Han var släkt med Stranne-släkten i Smögen. Stranne strök (fiskade) upp kaptenen på ett stort finskt segelfartyg, som lastat med salt i en svår storm kom in genom Sälösund, där fartyget hade grundkänning och blev läck och sjönk innanför Sälö, sedan luckorna sprängts av tryck underifrån. Hela besättningen omkom plus minst en Smögenbo, en bror till Maria M Mattiasson. Kaptenen hade mycket pengar efter långa seglatser. Pengarna hade han i läderpåsar, som han hade surrat fast kring kroppen på sig. Strannes tog dessa pengar, varefter släkten blev rik.

 

En finsk brigg (Anna), förliste utanför Kvarnvik på västsidan Malmön. Kaptenen hade kommit levande iland till den s k Kaptensgiljan. Där dog han men lär inte ha haft pengar på sig. Han hade dock silverknappar i rocken, som Olof Månsson (f 1767, levde1840) skar ur och tog. Briggen var lastad med fjäder och ärter. Den finske kapteten frös ihjäl, sa Knape vid ett tidigare samtal.

 

Myren på Malmön stod under vatten, när Anders och Olle Erasmusson från Orust kom till Malmön och byggde båtar vid Kvarnvik. Bröderna Erasmusson dikade ut myren och odlade jorden.

 

Henrik Hansson ("Helln"), född . . . . fick en gång tjänstgöra som barnmorska på Hornö. Kvinnans man bad H H och Kristian Johansson, Malmön, som låg med sin båt vid Hornö, att de skulle titta in till hans hustru någon gång, medan han gick till fots en mil uppåt landet för att hämta barnmorskan. Kristian ville inte gå med, varför Henrik fick ta emot pojken ensam, då barnmorskan inte hann fram i tid. Barnmorskan sa, när hon kom, att en doktor inte hade gjort ett bättre arbete än Henrik gjorde som barnmorska. Knape hade sedermera träffat pojken, som H Hansson tog emot. Han var då vuxen och talade om att hans "barnmorska" bodde på Malmön.

 

Anders Knape den 14 mars 1963.

 

År 1776 köpte "Näverkärrn" Malmön av Vese för 400 banko = 600 kronor. Vese hade köpt ön på auktion för 180 kr.

 

Farfar till "Börjesa" = Anders Börjesson, f 1828, och far till Andrias Hindriksson, f 1788, lånade "Näverkärrn" till köpet?

 

Några år tidigare sa Knape, att Rasmusson lånade 2 000 daler silvermynt av bröderna Anders och Henrik i Bäcken? Oskar Mattson sade, att det var hans farfar, Andreas Hindriksson, som lånade "Näverkärrn" pengar.

 

"När gick Boneskallra", frågade jag Knape utan att ha nämnt något om saken.  "Det var väl den 26 juli", svarade han. "Vilket år var det?" Det var nog 1812. Enligt Olle Bäcks dagbok var det i midsommarveckan år 1813, enligt befolkningsstatistiska tabeller 1749 - 1859 var det i juli månad 1813.